2018-11-07

När kan man anse att det forskats färdigt?

Frågan om huruvida elektriska eller magnetiska fält kan eller inte kan utgöra en hälsorisk är en bedömning av den forskning som bedrivits inom området. En som tagit upp detta är den amerikanske forskaren David Savitz. Han är särskilt intressant i EMF-sammanhang eftersom han själv deltagit i den epidemiologiska grenen av den forskning som rör magnetiska fält och det möjliga orsakssambandet med barnleukemi.

Savitz skrev år 2010 en artikel kallad ”The etiology of epidemiological perseveration – When enough is enough” (Epidemiology and Society, Vol. 21, 281-283). Alltså en slags förklaring till epidemiologins upprepningsbeteende och frågan om när man kan tycka att det får vara nog med forskning. Savitz har arbetat med många andra epidemiologiska frågeställningar – sådana som inte har med EMF att göra. Just därför har han säkert ett särskilt bra perspektiv på det epidemiologiska forskningsområdet.

Savitz artikel är generellt hållen där EMF-temat endast berörs som ett exempel i texten. Artikelns fokus ligger istället på politiska och andra drivkrafter, kostnads-nyttoaspekter och etik i sammanhanget epidemiologisk forskning. Inledningsvis frågar Savitz när man ska anse sig ha forskat färdigt på ett visst område: Idealiskt när man kan anse sig ha nått definitiva svar – vilket naturligtvis aldrig erhålls. Alltså skulle man då kunna forska vidare i all oändlighet. Frågan handlar inte om ”huruvida man alls ska studera en viss fråga” eller ”om ett definitivt svar skulle vara till nytta”. Istället är frågan hur pass mycket mer nytta man kan förvänta sig av ytterligare en studie mot bakgrund av vad som redan studerats och klarlagts. Savitz diskuterar detta i sex punkter såsom här följer.

Här ska understrykas att Savitz artikel fokuserats på den epidemiologiska forskningens begränsningar – hans argument gäller inte nödvändigtvis andra forskningsområden som exempelvis fysik, eller cell- och molekylärbiologi.

Att Savitz artikel här får uppmärksamhet genom detta nyhetsbrev är naturligtvis därför det tema han tar upp är särskilt relevant för frågan om huruvida exponering för ett osynligt magnetiskt fält kan ge upphov till en barnleukemi – en sjukdom som oavsett orsak-  på individuell nivå är förfärlig.

  1. Förhoppning väger tyngre än erfarenheten.

Som mänskliga varelser har vi en intuitiv känsla för vad som är bra för oss och vad som är skadligt. Nu kan det ju vara så att resultaten av epidemiologiska undersökningar på ett övertygande sätt pekar på att det vi intuitivt trott varit skadligt i själva verket är ofarligt[1]eller utgör en trivial risk som i praktiken inte spelar någon roll. Att i en sådan situation inhämta mer data som fortsatt tyder på ”ofarlighet” är slöseri med resurser.

  1. Ideologi väger tyngre än resultaten.

Ofta har vi som individer eller på samhällsnivå formulerat vad som är rätt eller fel utifrån värderingar. Värderingar går inte att med empirisk forskning bevisa att de är rätt eller fel – ytterst handlar det om att vi tycker något. Epidemiologisk forskning kan endast resultera i att dataunderlagen ”samarbetar” med värderingen om de ”stämmer” men de bevisar inte värderingen i sig. Värderingen kan då te sig rimlig utifrån etiska och andra överväganden. Däremot blir det tokigt om man förkastar alla data som inte stöder ”rätt policy” eller något liknande. Det här insåg man redan under romartiden där flera latinska varianter återfinns på det vi på svenska kan uttrycka som ”om smaken tvistar man inte”.

För samhällets framtid vore det kanske bättre att ibland snarare fokusera på debatten i sig snarare än på epidemiologiska data. Man kan då ifrågasätta om epidemiologisk forskning verkligen är till nytta när det föreligger tunga ideologiska skäl för en viss policy.

  1. Biologin väger tyngre än epidemiologin.

Frågan om vad som är biologiskt möjligt, baserat på erfarenheter från experimentell forskning och annat sedan kanske mer än 50 år, är naturligtvis en rimlig utgångspunkt. Därför är vi obenägna att förkasta sådan information om den inte skulle stödas av epidemiologiska resultat. De underliggande biologiska mekanismerna för att gå från ”A till B” är ofta mycket komplexa och kräver också ofta mycket detaljkunskap för att förstå. Vanligtvis föreligger i själva verket flera vägar från A till B och det är då lätt att under- eller överskatta betydelsen av en av dessa vägar. Epidemiologiska resultat kan då inte  motbevisa den samlade biologiska erfarenheten eller teorin. Däremot kan sådana resultat kanske göra att uppfattningen om någon enskild aspekt av den biologiska grunden  måste modifieras. Detta kan i sin tur ge upphov till mer preciserade hypoteser om den frågeställning man försöker förstå.

  1. Dåligt genomförd forskning används som argument för att förbättra sig.

De enda undantagen som motiverar att dåliga genomförda studier ersätts av mer, och kvalitativt bättre, forskning är om de dåliga studierna resulterat i ännu mer undermålig forskning och en dålig policy. Om forskningen ska drivas vidare blir då en bedömning utifrån hur pass viktig man anser att frågeställningen är: Om frågan inte är viktig är den förmodligen inte heller viktig att forska på även om forskningen utförs på ett bra sätt. Utifrån den aspekten är då inte heller motsägelsefulla resultat från tidigare forskning ett argument för ”mer forskning”.

  1. Fortsatt forskning bortom minskade resurser.

Epidemiologisk forskning har inneboende begränsningar som beror på begränsade statistiska underlag och också komplexitet. Just den utmaningen har man nått inom de studier som gällt exponering för magnetiska fält och uppkomst av barnleukemi: Trots mycket stora och rigoröst genomförda epidemiologiska studier har man inte kunnat klarlägga om magnetiska fält skulle kunna ge upphov till barnleukemi. I den bemärkelsen konfronteras man med forskningens begränsningar – det enda den epidemiologiska forskningen nu tillför är allt svagare stöd för att ett orsakssamband skulle föreligga mellan exponering för magnetiska fält och uppkomst av barnleukemi. Man kommer helt enkelt inte längre.

  1. Forskningssponsorer fortsätter villigt att ge stöd åt improduktiv forskning.

De som sponsrar epidemiologisk forskning har ett flertal olika skäl till detta. Önskan om ett visst ”rätt svar" kan mycket väl göra att entusiasmen för forskningen fortsätter bortom den punkt där epidemiologin inte har något mer att bidra med. Savitz skriver att genom en förförisk dans är då vissa epidemiologer uthålliga och lovar mer och bättre forskning – de ska då slutgiltigt avgöra frågan som idealiskt visar att de haft rätt redan från början. Sponsorerna kan då komma från olika håll – beroende på agenda och så länge det finns pengar finns det ingen brist på epidemiologer som är villiga att engagera sig i det mesta.

Savitz avslutar sin artikel med att, i vi-termer (”vi epidemiologer”), diskutera vad som kan göras för att undvika ett improduktivt upprepningsbeteende inom en forskningsgren:

För det första, måste epidemiologins mål vara att skapa kunskap av nytta för vetenskap och folkhälsa.

För det andra, behövs utomstående och oberoende utvärderare, utan egen-intresse, av forskningen och som kan ge råd om vad som rimligen kommer att vara de mest produktiva forskningsinriktningarna.

För det tredje vore det bra om vi i enkla och övertygande termer (både för oss själva och för andra) kunde uttrycka hur den nya forskningen kan hjälpa till och varför den behövs.

Slutligen, och kanske mest idealistiskt, har vi en etisk skyldighet att inta en objektiv hållning, och vara beredda att medge när vi nått en punkt då vi inte kommer längre: Vi måste vara redo att se på ett ämne vi arbetat med under lång tid, och helst skulle vilja fortsätta att följa, att medge att vi inte har  några fler produktiva idéer eller möjligheter att fortsätta. Vi måste vara medvetna om när det är dags att gå vidare och ägna oss åt andra viktiga frågor där våra kunskaper och ansträngningar kommer att vara till mer nytta.

Slutord
David Savitz korta artikel sticker ut i den vetenskapliga litteraturen i den bemärkelsen att den är på ett positivt sätt självkritisk redan i rubriken – han har ju forskat inom ett område (”magnetiska fält och barnleukemier”) där det alltmer lutar åt att man inte kommer längre. Det kan också tilläggas att temat om hur forskningspengar används naturligtvis inte är nytt och letar man lite återfinns andra vetenskapliga artiklar där exempelvis kostnads-nyttoanalys är central.

Av Björn Cedervall som är docent i medicinsk strålningsbiologi på Karolinska Institutet och radiologispecialist på Vattenfall sedan 1987. Björn Cedervall ansvarar för omvärldsbevakning och förmedling av nyheter och forskningsresultat om elektriska och magnetiska fält till företag och organisationer i energibranschen.

 

[1]Att visa att något är ofarligt går av teoretiska skäl inte – om en risk är mycket låg kan man inte skilja på ”lite farlig” och ofarlig. För mycket låga, men kända risker, måste man hantera detta på ett praktiskt sätt – exempelvis innehåller i stort sett all mat farliga ämnen men i så låga koncentrationer att vi  knappt – eller inte alls kan mäta dem.

Nyheter