2018-12-13
Storbritannien befinner sig i en besvärlig sits vad gäller elförsörjningen. Fjorton reaktorer, alla utom Sizewell B kommer att stänga inom de kommande tolv åren. Åtta av reaktorerna försvinner redan 2023 och 2024. Samtidigt försvinner omfattande fossil kapacitet som är ålderstigen. Behovet av ny produktionskapacitet uppgår till runt 60 GW. Tre kolkraftverk stängde under 2016 och de återstående åtta (med en total installerad effekt om 13,96 GW) kommer att stänga senast i oktober 2025 då nya utsläppsregler träder i kraft. Storbritanniens klimatmål innebär att utläppen av koldioxid ska ha minskat 80 procent jämfört med 1990 års nivå. För att uppnå det behöver utsläppen minska med tre procent per år. En av de indikatorer man följer är elproduktionens genomsnittliga utsläpp per kWh som behöver sjunka kraftigt.
Den brittiska regeringen har försökt hantera det här genom ett omfattande program för att få till stånd framförallt havsbaserad vindkraft och ny kärnkraft. Vind, sol och biobränslen väntas stå för 35 GW. Kärnkraften ska stå för en betydande del av det återstående behovet. Sexton gigawatt installerad effekt har ofta nämnts av politiker.
Runt fem procent av de brittiska hushållen har inte råd att köpa den energi de behöver och frågan om energifattigdom är viktig politiskt. Det är viktigt att de stora nyinvesteringarna i elproduktionen inte leder till ännu högre energikostnader för hushållen.
Kärnkraftsprojekten har varit omdiskuterade inte minst på grund av de höga garanterade priser som avtalats för det första projektet i raden, Hinkley Point C. Men kärnkraftsprogrammet med uppemot 16 GW ny kärnkraft är helt centralt både för energiförsörjningen och för att Storbritannien ska kunna klara sina klimatåtaganden. Stora investeringar kommer att bli nödvändiga och det finns inga realistiska alternativ.
Samtidigt nådde Storbritanniens utvinning av olja och gas sin topp 2000 och har sedan dess minskat markant. Redan några år efter toppen blev landet återigen nettoimportör av fossila bränslen efter drygt 20 år som exportör.
Hinkley Point C på god väg
Bygget av två franska EPR om 1600 MWe vardera vid Hinkley Point C är det första av de brittiska nybyggnadsprojekten. Arbetena är i full gång. Vid årsskiftet 2017/2018 arbetade 3000 personer på plats på bygget och arbetsstyrkan har sedan dess ökat med ytterligare några hundra personer. Man har gjort förberedande arbeten, gjutit tunnlar, byggt en cementfabrik, uppfört en temporär hamn. Man har också tecknat kontrakt med underleverantörer värda runt tio miljarder pund, vilket utgör hälften av den beräknade kostnaden för de två blocken om 19,6 miljarder pund. GE har börjat tillverka kraftverkets turbiner.
Arbetena inleddes i september 2016 när det slutliga avtalet om finansieringen av anläggningen undertecknades av den brittiska regeringen, Électricité de France och China General Nuclear. EdF äger knappt två tredjedelar av projektet och CGN den resterande dryga tredjedelen. Uppgörelsen innebär ett garanterat lägsta pris för elen från Hinkley Point under de första 35 åren om 92:50 pund per MWh i 2012 års penningvärde. Om Sizewell C byggs sjunker det garanterade priset till 89:50 pund per MWh.
Ersättningen för elen från Hinkley Point C var då avtalet gjordes upp lägre än ersättningen till den havsbaserade vindkraft som också byggs. Men för den havsbaserade vindkraft som ska byggas 2021/22 och 2022/23 har de kontrakterade priserna sjunkit. De projekten får 74:75 respektive 57:50 pund per MWh. En jämförelse mellan kärnkraften och vinden är dock vansklig att göra. Dels har de två energislagen helt olika roller i kraftsystemet där kärnkraften producerar kontinuerligt medan vindproduktionen är beroende av vädret. Dels har Hinkley Point sannolikt minst 30 år kvar att drivas när subventionerna som betalat kraftverket löper ut efter 35 år och priserna släpps fria. Vindkraftens subsidier löper under 15 år, men detta motsvarar en mycket större del av den totala drifttiden och när subsidierna löper ut återstår inte så många driftår.
Vid byggplatsen i Sommerset i sydvästra England förbereder man sig nu för den första säkerhetsrelaterade betonggjutningen, vilken kommer att markera den officiella byggstarten.
När Hinkley Point C står färdigt kommer de två reaktorerna att generera sju procent av Storbritanniens el.
Byggstart för Sizewell C närmar sig
Konsultationen med närboende till den planerade utbyggnaden av Sizewell i östligaste England pågår. I det här sista steget i dialogen med befolkningen ska EdF visa upp detaljerade planer för hur man tänkt sig att bygga kraftverket. Planerna har nu uppdaterats i förhållande till de två tidigare konsultationsrundorna där kommentarer från de närboende har samlats in.
Konsultationen inleds den fjärde januari. De närboende har sedan till den 29:e mars på sig att inkomma med kommentarer. När kommentarerna har inarbetats kommer sedan en ansökan om bygglov att skickas in.
Samtidigt pågår diskussionerna om hur Sizewell C ska finansieras. EdF förhandlar med regeringen om vilken finasieringsmodell som ska användas. Det har diskuterats att införa en tariffmodell där elpriset regleras till en nivå där kraftverksägaren både får igen sina investerade pengar och får en skälig avkastning på sin investering. Det ser ut att huvudsakligen bli pensionsfonder som finansierar bygget.
EdF ser framför sig att lärdomarna man dragit i bygget av Hinkley Point C kommer att göra att de två identiska reaktorerna vid Sizewell kommer att bli tjugo procent billigare. Det förutsätter dock att bygget kommer igång som planerat. Det optimala vore att inleda bygget fem år efter det att bygget av Hinkley Point påbörjades, det vill säga 2021. Om man tappar tid minskar samordningsvinsterna och möjligheten att utnyttja att leverantörskedjan just genomfört ett identiskt projekt.
Bradwell B får kinesisk reaktor
China General Nuclear är på väg att bli en viktig aktör i Storbritannien. CGN äger en dryg tredjedel av Hinkley Point C, 20 procent av Sizewell C och majoriteten i det bolag som har rätten att bygga ny kärnkraft vid Bradwell. Partnern är EdF. Kineserna har också sagt att man är intresserade av att gå in som delägare i EdF:s dotterbolag Brittish Energy som driver femton reaktorer på åtta platser i Storbritannien.
Bradwell A är två avvecklade Magnox-reaktorer. Bradwell B är tänkt att få en kinesiskutvecklad HPR 1000, också känd som Hualong 1. HPR 1000 är en tre-loops-tryckare med en elektrisk nettoeffekt kring 1100 MW som i grunden bygger på franska 900 MW-reaktorerna. Sex block är under uppförande, fyra i Kina och två i Pakistan.
Kineserna har stora planer på att exportera HPR 1000 och det är viktigt att visa att reaktorn går att bygga i ett land med en sedan länge välutvecklad kärnkraftstillsyn. Processen att typgodkänna reaktorn inleddes 2017 och har precis gått in i det tredje av fyra processteg. Förhoppningen är att typgodkännandet ska vara klart sent 2021 varefter reaktorn börja byggas.
Det är politiskt känsligt att CGN har majoritetsandelen i Bradwell Power Generation Company. CGN inser det och har sagt att man är beredda att låta EdF ta ansvaret för driften av Bradwell.
Vad det kommer att kosta att bygga en kinesisk reaktor i Storbritannien är fortfarande en öppen fråga. Det har inte publicerats några officiella uppskattningar. Men CGN har sagt att man inte kommer att behöva något ekonomiskt från den brittiska staten.
ABWR byggs vid Wylfa och Oldbury – positivt för Sverige och Finland
Hitachis dotterbolag Horizon planerar att bygga två reaktorer vid Wylfa Newydd i nordvästra Wales och två vid Oldbury-on-Severn norr om Bristol där Severn möter havet i Bristolkanalen. Totalt kommer de båda projekten att generera minst 5,4 GW. Wylfa är först ut. Investeringsbeslutet väntas under 2019.
Hitachis Advanced Boiling Water Reactor, som har stora likheter med Forsmark 3 och Oskarshamn 3 och framförallt med Aseas senare modeller som aldrig byggdes, fick sitt typgodkännande 2017. ABWR är en relativt stor reaktor. Nettoeffekten är över 1300 MW. Det finns än så länge fyra ABWR i drift, Kashiwazaki-Kariwa 6 & 7, Hamaoka 5 och Shika 2. Ytterligare två är under uppförande, Shimane 3 och Ohma. Alla sex finns i Japan.
Att det byggs ABWR i Storbritannien är viktigt för Sverige och Finland. Antalet kokvattenreaktorer runt om i världen har minskat på senare år. Flera viktiga länder som USA, Japan, Tyskland och Spanien som tidigare hade många kokvattenreaktorer har stängt många av sina. Ytterligare flera hotas av stängning.
Det här har gjort att Aseas kokvattenreaktorer i Sverige (Forsmark 1, 2 och 3, Oskarshamn 3 och Ringhals 1) och Finland (Olkiluoto1 och 2) har blivit alltmer unika. För svensk och finsk kärnkraft och för möjligheterna att driva reaktorerna i 60 år som planerat är det positivt att det nu ser ut att byggas flera nya kokvattenreaktorer i vårt närområde. Det gynnar möjligheten att hitta specifik kompetens som kan komma att behövas för att driva och underhålla reaktorerna. Samtidigt stärker det också underleverantörsledet.
Sedan början av sommaren pågår diskussioner om finansieringen av de två reaktorerna vid Wylfa. Det som diskuteras är ett upplägg där Hitachi, den brittiska regeringen och en grupp japanska investerare tar varsin tredjedel av projektet. Att gå in som investerare skulle innebära en ny linje för den brittiska regeringen. Regeringen har uttryckt att man står fast vid linjen att ny infrastruktur ska bekostas av privata medel, men att man med upplägget för Wylfa vill begränsa elkostnaden för konsumenterna. Referensen till kritiken mot de garanterade priserna för elen från Hinkley Point C är tydlig.
Samtidigt spreds ett rykte inför Hitachis styrelsemöte den elfte december som sa att företaget är på väg att backa ur de båda projekten och lägga ner Horizon. Som skäl angavs att man oroar sig för kostnaderna för de fyra reaktorerna. Något besked om att styrelsen skulle ha fattat ett sådant beslut finns dock inte. Om inte de fyra Horizon-reaktorerna blir av hamnar Storbritannien i en besvärlig sits både vad gäller försörjningstryggheten och klimatmålen.
Osäkert om Moorside kommer att byggas
Moorside alldeles intill Sellafield i Lake district i nordvästra England var tänkt att få tre AP1000. Toshiba bildade 2010 NuGen tillsammans med franska Engie för att genomföra projektet. Toshibas dåvarande dotterbolag Westinghouse var tänkt som leverantör av de tre reaktorerna.
Men i och med den rekonstruktion av Westinghouse, som blev följden av fördyringarna i bygget av fyra AP1000 vid Vogtle och VC Summer i USA, så beslutade Toshiba att man helt skulle dra sig ur kärnkraften. Westinghouse såldes och man inledde processen att även sälja NuGen.
I december förra året såg det ut som att man hade valt ut koreanska Kepco som köpare av NuGen och att affären skulle slutföras tidigt under 2018. Men, inget hände och i juli meddelade Toshiba att Kepco förlorar sin status som ”preferred bidder” med hänvisning till att förhandlingarna dragit ut på tiden. Det hette då att förhandlingarna med Kepco skulle fortsätta men enligt samma villkor som för andra intressenter.
Möjligen finns ett samband med den politiska situationen i Sydkorea där presidenten driver en politik som går ut på att den inhemska kärnkraften ska stänga. (Se Kärnkraft i vår omvärld 2018-09-06.) Det här har lett till tvivel om huruvida det statligt ägda Kepco är en lämplig ägare av kärnkraftsprojekt utanför Korea.
I september i år meddelade så Toshiba att man ger upp försöken att sälja NuGen. Istället läggs företaget ner och Toshiba drar sig ur Moorside-projektet. Toshiba har så här långt lagt ner drygt fyra miljarder kronor på projektet.
Kepco har inte gett upp hoppet. Både Kepco och den koreanska ministern för handel, industri och energi har sagt att man ämnar föra diskussioner med den brittiska regeringen om att uppföra reaktorer vid Moorside. Det är högst troligt att diskussionerna blir av då vart och ett av de planerade kärnkraftsprojekten är tänkt att stå för en betydande del av den framtida brittiska elproduktionen. Det är inte självklart hur politikerna ska agera om något av projekten inte blir av.